Jag är lyckligt lottad som berikats med ett stort antal mycket goda vänner. Generösa och givmilda vänner, som ofta och gärna erbjuder mej att komma och hälsa på dem. Flera av dem bor på landet och i små orter.
Deras hus, gårdar och hem är för mej som små egna riken. Samtidigt som det så klart är specifika fysiska platser, var och en med sitt landskap och sin särprägel, så är det också lika mycket specifika miljöer, präglade av personerna som bebor husen och brukar dessa platser.
Deras hus, gårdar och hem är för mej som små egna riken. Samtidigt som det så klart är specifika fysiska platser, var och en med sitt landskap och sin särprägel, så är det också lika mycket specifika miljöer, präglade av personerna som bebor husen och brukar dessa platser.
Upp för kullen med stora bokar vid sidan av grusvägen, ligger en av vännernas röda torp. Varje år får den lilla gårdens alla nya lamm egna namn. Geten, katterna, fåren och lammen så klart låter sig klappas och i köket bjuds alltid på kaffe, gärna till djupa diskussioner i ganska tunga och svåra ämnen. Just detta att ha vänner där en kan fördjupa ett samtalsämne, och därmed vänskapen, är så värdefullt.
Gården på västgötaslätten brukar jag ofta köra fel till, trots att jag varit där många gånger. Det går nåt år eller så mellan besöken. Tillräckligt för att minnet ska svika i någon av svängarna och vid nån av skyltarna. Men så till slut öppnar sig gläntan i skogsdungen och gårdsplanen tittar fram med alla höns, löpankor, blommor, fruktträd och ofta familjens son lekandes med något eller i full färd med någon av gårdens sysslor o göromål.
En gång fick jag en utförlig guidning av denne lille kille, in till hans eget rike, hans lilla kungadöme. Han visade mig alla sina gömslen, bästa klätterträd, stensamlingen med runda polerade stenar och snäckor från kusten. Han pekade ut var fåglarna har sina bon, varnade mej för katten som var på dåligt humör på grund av en krämpa och avslutade med att sträcka ut sig i solen på gräsmattan, med erbjudandet att lägga mej jämte- här är nämligen bästa platsen på tomten. Ja, hur kan man insistera? Det är som att bli inbjuden till den fantastiska sagan om Dunderklumpen, om pojken med en liten ask som innehåller det värdefullaste han äger.
En gång fick jag en utförlig guidning av denne lille kille, in till hans eget rike, hans lilla kungadöme. Han visade mig alla sina gömslen, bästa klätterträd, stensamlingen med runda polerade stenar och snäckor från kusten. Han pekade ut var fåglarna har sina bon, varnade mej för katten som var på dåligt humör på grund av en krämpa och avslutade med att sträcka ut sig i solen på gräsmattan, med erbjudandet att lägga mej jämte- här är nämligen bästa platsen på tomten. Ja, hur kan man insistera? Det är som att bli inbjuden till den fantastiska sagan om Dunderklumpen, om pojken med en liten ask som innehåller det värdefullaste han äger.
En sportig sedan, buissnesclass, med taklucka och inbyggd mobiltelefon, är förvisso omodern, men än mer fel bil på fel plats. Den är inte byggd för grusvägar med potthål o stenblock, branta krön o trångt om parkering. Men det är vad jag har, och jag brukar knö in bilen vid den röda stugan, eller jämte det faluröda skjulet, innan branten. Sen blir den alltid inlåst där av typ åtta, tio bilar till. Det brukar nämligen ofta vara fest när jag besöker denna familj. Jag har tänkt på det sådär i efterhand, att på en fest på landet så borde de vara jag som e uppdaterad med nya trender, nya rön.. jag som bor i stan.
Men det är där, hos dem som jag får provsmaka ny ekologisk mat, får inblick i hur yoga fungerar, möter folk som träffats på fantasyspel över nätet, dessutom i england, så plötsligt står jag och hankar mej fram i samtalet på min dåliga engelska. En gäst berättar om avancerad datasäkerhet han jobbar med. En annan hur man tillverkar långbågar på klassiskt engelskt vis. En tredje har varit med och arbetat fram psykologiska tester för jobbintervjuer. Jag känner mej som kusinen från landet. Men lycklig. Som ett barn som översvämmas av julklappar.
Men det är där, hos dem som jag får provsmaka ny ekologisk mat, får inblick i hur yoga fungerar, möter folk som träffats på fantasyspel över nätet, dessutom i england, så plötsligt står jag och hankar mej fram i samtalet på min dåliga engelska. En gäst berättar om avancerad datasäkerhet han jobbar med. En annan hur man tillverkar långbågar på klassiskt engelskt vis. En tredje har varit med och arbetat fram psykologiska tester för jobbintervjuer. Jag känner mej som kusinen från landet. Men lycklig. Som ett barn som översvämmas av julklappar.
De första besöken trodde jag att jag åkte ut till en avkrok, till världens ände, på besök. Vägen tycktes aldrig ta slut trots att den blev smalare och smalare, slingrigare och slingrigare. Men ju fler besöken blev, desto mer insåg jag att mitt resmål mer var att likna vid en internationell marknadsplats än en liten ort som sahället växt ifrån. Vännernas vänkrets bestod av personer som rest runt i världen, bott på allsköns platser, arbetat på kibutzer, fartyg..De kom besökare från diverse länder. Det har bjudits på dans till solnedgång och afrikanska rytmer. Köksluckorna har lika många färger som antalet skåp. Stämningen är minst sagt avslappnad och openminded är väl det minsta en kan säga om inställningen i detta hushåll. Lyckliga de barn som fått växa upp i denna familj.
Och de är fler, det finns fler fantastiska hus med vänner, familjer, barn, husdjur. Jag hoppas att få återkomma med fler axplock i skildringar framöver.
Tack för alla besök, alla fantastiska vänner!
Kommentarer
Skicka en kommentar