Göteborg nästa- slutstation. Är resan över nu?

Tåget rullar in till Göteborgs central. Framme. Hemma. Allt är sig likt. Här är jag bekant med omgivningen. Här vet jag hur det ser ut bakom hörnet och runt kvarteren. Det känns lyxigt och bekvämt efter ett par veckor med ständigt nya valutor, obekanta gator, nya färdsätt och andra språk. Hur mycket kostar ett 24timmars kort för lokaltrafiken här? Är 24timmars bästa köpet? Hur mycket blir det i svensk valuta? Var köper man biljetten? Finns det engelsk text i biljettautomaten? Finns det någon ung person i närheten som kanske pratar engelska och vill hjälpa mig?..

Jag kliver av tåget och vet redan vart jag ska gå för att köpa mig ett månadskort. Jag vet redan hur det funkar. Vet redan var jag köper det. Vet ungefär vad det kostar. Prisnivån har stigit i följd med länderna jag rest genom, och Sverige toppar prisligan. 

Göteborg blir liksom referensen under resan. Staden jag jämför allt med. Jämför med det jag är van vid. Det jag känner till. 

Samtidigt ser jag också staden med lite nya ögon nu. Reflekterar över att det finns många fler vegetariska resturanger. Många fler med utländsk bakgrund än på stationerna i andra städer. Färre enkla gatukök, konditorier, småbutiker på stationen. 

Efter en tid hemma blir det allt svårare att komma ihåg detaljer från resan. Fanns det gratistidningar som Metro i de andra städerna? Är det typisk för Sverige med stora affärer för lösgodis? Fanns det något liknande butiken Hemmakväll? Jag kan inte minnas att det fanns något sådant. 

I lägenheten gapar kylskåpet tomt, som en brutal påminnelse om att man vanligtvis inte går på resturang eller handlar fastfood varje gång man e hungrig. Men det känns skönt att kunna laga mat igen. Kunna känna efter och laga till det jag vill ha. Så som jag vill ha det. Mycket mer frukt, grönt o rotfrukter. Väl hemma igen får jag reda på att man till exempel måste beställa grönsaker o sallad separat i Polen. Det ingår normalt inte i en huvudrätt. 

Det känns också skönt att komma igång med lite träning igen. Hur tränar man på resande fot? Det måste ju såklart gå, men..återigen försöker jag fånga minnesbilder från resan. Fanns det gym, motionscentraler, lämpliga parker? I Budapest eller Prag, vilken av dem minns jag inte, men där fanns en fin löpslinga på en avlång ö i floden, mitt i centrum. Slingan var uppbyggd av sånt där mjukt underlag som används vid moderna lekplatser i Sverige.

Jag tar en löprunda i Skatås. Ut i naturen. Ut i den milda, fuktiga, friska novemberluften. Njuter av höslöven, björkarna, tjärnet på avstånd. Hoppas att jag kanske får se ett rådjur igen, vilket händer ganska ofta här.
Landar allt mer i att vara hemma igen och låta livet återgå till gamla invanda mönster. Men tänker samtidigt att en resa aldrig riktigt tar slut. Man bär den med sig. Den lever kvar som referens och jämförelse. Resan jag gjorde som ung till Berlin plockade jag fram som referens när jag reste till Berlin denna gången. Återkommer jag ännu en gång kommer de båda tidigare resorna att finnas där, som en klangbotten. Europaresan bär jag med mig, och mötena med alla jag träffat under resans gång.